söndag 8 september 2013

Jobbigt läge

  Dagen började bra. Jag och Maike gick runt i staden lite medan familjen var i kyrkan(? vet inte riktit vad det heter vart de går, de är mormoner). Då vi kom hem åt vi trerättersmiddag som bestod av sallad till förrätt, risotto och något slags kött till varmrätt och något som smakade marängsmet med någon vaniljsmakande pudding med digestivekex till efterrätt. Efterrätten var VÄLDIGT söt, god i riktigt liten mängd, men jag fick en överfull tallrik och kunde bara inte äta upp allt. Vi åt tillsammans med två missionärer. En från Filippinerna och en från Amerika. De pratade båda engelska med oss då vi inte förstod allt, fast de tyckte att vi förstod ganska bra, andalusisk spanska är tydligen väldigt annorlunda än det man läser då man läser spanska (ööhm hahhaa, jag är så otroligt dålig på det, Maike kan redan prata riktigt bra, fast jag bara stammar och säger allt i fel form). Ni skulle ha seatt minen på Filippinen då han smakade på salmiak, har aldrig sett en sådan rolig min förut, till och med efter att han hade spottat ut den, haha! Amerikanen gillade det och åt flera. Sedan såg vi på Querida John (Dear John, DUBBAD till spanska...........) före vi följde med familjen till någon övning de hade inför en musikal. Riktigt roligt att se, alla gör allt med så stor inlevelse här. Blev en massa kindpussas med både nya människor och folk jag mötte igår. Många var dessutom i min ålder så det var roligt att träffa dem.

  Då vi kom hem satte vi oss framför teven och min värdmamma hämtade några skolböcker somvi ska ha. Hon sade åt mig att jag skulle läsa, men allt bara flöt samman och jag fick inte ihop orden.. Det var hemskt, fast jag läste långsamt blev det inte till nåt. Min värdmamma blev seriöst orolig över hur jag ska klara skolan här och undrade om mina betyg här påverkar mina betyg i Finland. Som tur gör de inte det. Jag förstod knappt något vad någon sade och till sist började jag gråta. Usch vad pinsamt.. Jag kunde bara inte stoppa tårarna. Min värmamma började trösta mig och då blev det bara värre. Jag hatar då folk tröstar mig, speciellt då det är folk jag inte känner så bra ännu. Jag sade bara "estoy cansado" (jag är trött), försökte skratta lite och gick till mitt rum. Otroligt jobbigt läge, tror inte ni kan förstå vilken stor press man har här. Alla förväntar sig att man ska kunna prata flytande efter två dagar? Jag kom hit för att lära mig spanska, inte för att jag redan kan det! Men visst, jag ska börja läsa mer och jag önskar att jag hade läst bättre än jag gjorde i sommar. Just nu känns det som att jag aldrig ska kunna lära mig det här omöjliga, invecklade språket. Grammatiken är till och med tio gånger mer invecklat än i finskan! Tänk er det.. Trodde inte det skulle vara såhär jobbigt.

  Nu ska jag sova, för imorgon ska min värdbror ta oss till El Corte Ingles för lite shopping. Eller jag ska försöka hålla fast plånboken, men Maike behöver lite kläder eftersom hennes väska var full med saker för hennes diabetes. Verkar så jobbigt, men hon klagar inte och verkar riktigt glad. Strongt tycker jag!

Kramar, Ellen.

2 kommentarer:

  1. Oroa dig inte, du klarar det Ellen! Orden och språket kommer snabbare än du tror. Och man får vara ledsen och trött, du bor i en helt vanlig familj. Var dig själv, då mår du bäst och då blir det bäst. Beundrar dig som vågade fara iväg på ett stort äventyr. Du kommer inte att ångra dig. Kram mamma

    SvaraRadera
  2. I början känns det alltid jobbigt! Så många känslor, så mycket nytt och alla nära o kära finns långt borta. Det blir nog lättare och roligare! Du är modig och du är duktig! Kom ihåg det! Kram Stina

    SvaraRadera